William Petzäll

Detta inlägg kommer förmodligen att innehålla en del fel. Har inte sovit en blund. Läste att benzon kan sitta i upp till 200 timmar innan det helt lämnat kroppen. Inget återfall än, men det var nära idag när klockan började närma sig 03:00 och det enda man ville vara att droga ner sig till söms. Men detta är väl en process som jag får genomgå. Kommer därför inte heller att befinna mig i Stockholm i veckan. Kommer istället jobba på ny interpellation angående avkriminalisering av eget bruk och att frågan om missbrukare blir en vård- och inte polisiärfråga, i synnerhet inte med den bristande kompetens polisen besitter inom området.

Jag har skrivit om det tråkiga rekord Sverige slog 2010 då 420 människor fick sätta livet till. Med en evidensbaserad vård byggt på brukares erfarenheter skulle dödssiffrorna minska dramatiskt. Men i Maria Larsson och Beatrice Asks värld är det viktigare att trakassera, kriga och göra det så svårt som möjligt för narkomanerna, trots att metoderna uppenbarligen varit ett komplett misslyckande.

Av ren lathet kopierar jag här en träffsäker debattartikel som belyser kärnan av problemet:

DEBATTÖRERNA:                         Simon Palme (C) är ordförande och Alfred Askeljung (C) är ekonomisk-politisk talesperson och VU-ledamot för CUF i Storstockholm.

DEBATTEN: Missbruk bör ses som en vårdfråga istället för ett brott och polisens insatser riktas mot den organiserade brottsligheten och inte mot missbrukare på samhällets botten. Det anser dagens debattörer som kräver att Beatrice Ask och Maria Larsson börja bygga politik på vetenskap.

Det står allt tydligare att den svenska narkotikapolitiken, med målsättningen om ett narkotikafritt samhälle, har misslyckats fatalt.

De senaste åren har dödstalen för svenska narkotikamissbrukare varit dubbelt så höga som genomsnittet inom EU och är nu de högsta sedan 1980-talet. Vi anser att de ansvariga ministrarna i form av främst Beatrice Ask och Maria Larsson måste ta sitt ansvar, och använda de omfattande vetenskapliga rön som finns för att minska dödstalen bland missbrukare.

De svenska politikerna har under en lång tid misslyckats såväl med att begränsa utbudet av narkotika som med att minska dödstalen bland landets narkomaner. Beatrice Ask hävdar i en intervju i Sveriges Radio den 10 december att den nuvarande politiken är ”lyckad”. Det enda substantiella argumentet hon för fram för detta är att den förda politiken skulle resultera i att folk ”inte blir såsiga i huvudet”. Hennes påstående stämmer inte; det enda område Sverige utmärker sig positivt på är bruket av narkotika för unga tonåringar. Om man tittar på konsumtionsmönster för människor i 20-årsåldern så skiljer sig Sverige inte nämnvärt från övriga Europa. Att Ask inte har större kunskap om samhället hon regerar över är beklagligt – men samtidigt väldigt talande för politikernas likgiltiga inställning i frågan.

FN:s chef för narkotikafrågor, Yury Fedotov, uppmanar medlemsstaterna att behandla narkotikamissbruk som en hälsofråga i stället för att kriminalisera hjälplösa missbrukare. Detta är helt i linje med vad framgångsrika internationella exempel från Portugal, Nederländerna och Schweiz visar. Det är även vad som förespråkas i den uppmärksammade ”Global Commission on Drugs Report”, i Röda Korsets Rome Consensus och av International Centre for Drug Policy.

Trots att det finns massiv internationell konsensus och många vetenskapliga evidens till förmån för skademinimerande åtgärder så vägrar svenska politiker att hantera frågan på ett fördomsfritt sätt. Istället gräver man ner sig i ett grundlöst och skadligt moraliserande om att ”staten ska sända tydliga signaler” och att ”det ska vara svårt att knarka”.

Vi är övertygade om att staten i stället bör sända tydliga signaler om att människoliv värderas högre än politiska dogmer. Att Ask och Larsson verkar se döda missbrukare som ett pris värt att betala för att upprätthålla en påhittad och skadlig samhällsmoral är för oss helt horribelt och ett fruktansvärt sätt att förvalta väljarnas förtroende på.

Majoriteten av alla fängelsekunder har i dag någon form av narkotikaproblem, och narkotikarelaterad brottsbekämpning är ett stort utgiftsområde. Om vi ändrade vår politik så skulle vi besparas både mänskligt lidande och samhälleliga kostnader. Vi menar inte att man tvunget måste legalisera all användning och innehav av narkotika likt man håller på att göra i Colombia, men det verkningslösa kriget mot narkomaner måste få ett slut. Det är varken samhällsekonomiskt lönsamt eller moraliskt försvarbart att människor som är på samhällets botten ska bli kriminaliserade och jagade likt grova brottslingar. Om vi menar allvar med att hjälpa människor så måste vi se till att missbruk blir en vårdfråga i stället för ett brott och att polisinsatserna riktas om mot organiserad brottslighet. En human narkotikapolitik är något alla skulle tjäna på.

Avslutar med en passande låt

I Don’t Like The Drugs (But The Drugs Like Me)