William Petzäll skräms av den anda av nolltolerans som finns i narkotikapolitiken. Själv är han en varm förespråkare för skadereducering och för fria sprutor till narkomaner. Han säger att han vill hjälpa i stället för att straffa dem som har problem.

– Det är lätt för många politiker att sitta och peka finger. Det förekommer narkotika i samhället, då måste vi prata om hur vi gör missbrukarnas tillvaro så dräglig som möjligt. Ett narkotikafritt samhälle är en utopi vi aldrig kommer att uppnå, säger William Petzäll, som erkänner att han själv ännu inte blivit kvitt sitt eget missbruk.

Jag har skrivit om det tråkiga rekord Sverige slog 2010 då 420 människor fick sätta livet till. Med en evidensbaserad vård byggt på brukares erfarenheter skulle dödssiffrorna minska dramatiskt. Men i Maria Larsson och Beatrice Asks värld är det viktigare att trakassera, kriga och göra det så svårt som möjligt för narkomanerna, trots att metoderna uppenbarligen varit ett komplett misslyckande.

Av ren lathet kopierar jag här en träffsäker debattartikel som belyser kärnan av problemet:

DEBATTÖRERNA:                         Simon Palme (C) är ordförande och Alfred Askeljung (C) är ekonomisk-politisk talesperson och VU-ledamot för CUF i Storstockholm.

DEBATTEN: Missbruk bör ses som en vårdfråga istället för ett brott och polisens insatser riktas mot den organiserade brottsligheten och inte mot missbrukare på samhällets botten. Det anser dagens debattörer som kräver att Beatrice Ask och Maria Larsson börja bygga politik på vetenskap.

Det står allt tydligare att den svenska narkotikapolitiken, med målsättningen om ett narkotikafritt samhälle, har misslyckats fatalt.

De senaste åren har dödstalen för svenska narkotikamissbrukare varit dubbelt så höga som genomsnittet inom EU och är nu de högsta sedan 1980-talet. Vi anser att de ansvariga ministrarna i form av främst Beatrice Ask och Maria Larsson måste ta sitt ansvar, och använda de omfattande vetenskapliga rön som finns för att minska dödstalen bland missbrukare.

De svenska politikerna har under en lång tid misslyckats såväl med att begränsa utbudet av narkotika som med att minska dödstalen bland landets narkomaner. Beatrice Ask hävdar i en intervju i Sveriges Radio den 10 december att den nuvarande politiken är ”lyckad”. Det enda substantiella argumentet hon för fram för detta är att den förda politiken skulle resultera i att folk ”inte blir såsiga i huvudet”. Hennes påstående stämmer inte; det enda område Sverige utmärker sig positivt på är bruket av narkotika för unga tonåringar. Om man tittar på konsumtionsmönster för människor i 20-årsåldern så skiljer sig Sverige inte nämnvärt från övriga Europa. Att Ask inte har större kunskap om samhället hon regerar över är beklagligt – men samtidigt väldigt talande för politikernas likgiltiga inställning i frågan.

FN:s chef för narkotikafrågor, Yury Fedotov, uppmanar medlemsstaterna att behandla narkotikamissbruk som en hälsofråga i stället för att kriminalisera hjälplösa missbrukare. Detta är helt i linje med vad framgångsrika internationella exempel från Portugal, Nederländerna och Schweiz visar. Det är även vad som förespråkas i den uppmärksammade ”Global Commission on Drugs Report”, i Röda Korsets Rome Consensus och av International Centre for Drug Policy.

Trots att det finns massiv internationell konsensus och många vetenskapliga evidens till förmån för skademinimerande åtgärder så vägrar svenska politiker att hantera frågan på ett fördomsfritt sätt. Istället gräver man ner sig i ett grundlöst och skadligt moraliserande om att ”staten ska sända tydliga signaler” och att ”det ska vara svårt att knarka”.

Vi är övertygade om att staten i stället bör sända tydliga signaler om att människoliv värderas högre än politiska dogmer. Att Ask och Larsson verkar se döda missbrukare som ett pris värt att betala för att upprätthålla en påhittad och skadlig samhällsmoral är för oss helt horribelt och ett fruktansvärt sätt att förvalta väljarnas förtroende på.

Majoriteten av alla fängelsekunder har i dag någon form av narkotikaproblem, och narkotikarelaterad brottsbekämpning är ett stort utgiftsområde. Om vi ändrade vår politik så skulle vi besparas både mänskligt lidande och samhälleliga kostnader. Vi menar inte att man tvunget måste legalisera all användning och innehav av narkotika likt man håller på att göra i Colombia, men det verkningslösa kriget mot narkomaner måste få ett slut. Det är varken samhällsekonomiskt lönsamt eller moraliskt försvarbart att människor som är på samhällets botten ska bli kriminaliserade och jagade likt grova brottslingar. Om vi menar allvar med att hjälpa människor så måste vi se till att missbruk blir en vårdfråga i stället för ett brott och att polisinsatserna riktas om mot organiserad brottslighet. En human narkotikapolitik är något alla skulle tjäna på.

Avslutar med en passande låt

I Don’t Like The Drugs (But The Drugs Like Me)

Nu gör jag ett tappert försök med att lägga drogerna på hyllan

Jag har försökt så många gånger tidigare och haft så mycket som motiverat mig till att sluta men ändå inte kunnat – för mig är det ett tvångsmässigt sjukligt beteende. Jag har förlorat nästan allt på drogerna, både socialt, ekonomiskt och nu även eventuellt rättsligt.

Jag vill återgå till ett vanligt liv precis som alla andra, återfå mina gamla barndomsvänner som jag med all förståelse distanserat sig från mitt destruktiva leverne. Men nu har jag fått nog, en känsla jag inte haft tidigare.

Jag har kastat allt vad tabletter heter, ja t.o.m. xanoren läkaren skrev ut förra veckan. Har sådan tolerans att 20mg xanor inte ens känns. Men ångesten är total och jag känner mig sådär jobbigt trött och irriterad. Däremot är jag glad att jag kommit igång med träningen igen och tänker köra på som innan jag gick ner mig totalt. Det får en att tänka på något annat.

Detta kommer inte att bli lätt men jag vill inget annat än att bli av med det. Jag kommer dock fortsätta driva beroendefrågorna i riksdagen och när giftet väl lämnat kroppen och jag återfått orken så kommer jag kunna göra det med dubbel kraft.

Detta blir första inlägget i hur det går och jag kommer inte att skönmåla något, skulle jag ta ett återfall (alkohol räknar jag inte med) så kommer jag också skriva om det. Nu ska jag bara ta mig igenom den här helvetesdagen

Det finns inget i min värld som heter ”den fria viljan” och inte heller att man väljer att bli narkoman.

Jag väljer ordet narkoman för att göra upp med den stigmatiseringen. Jag hade lika gärna kunnat skriva beroendeperson eller något annat. Men ingen ska skämmas över att vara narkoman – vi är också människor som finns inom alla samhällsklasser.

Over and out

Debattartikeln kan läsas genom klicka här

Det är inte ofta jag jämrar mig över mitt beroende öppet, men fan vad det tar på krafterna när man inte får den vård man borde vara berättigad till, när man hela tiden bemöts suspekt, när man väntar åtal, när all ens tankeverksamhet ligger hos drogerna. Men vem är jag att klaga egentligen när det finns personer där ute med ett ännu tyngre beroende och inte alls har samma sociala förutsättningar som jag har?

Det börjar kanske för en del av er besökare bli tjatigt över hur upprörd jag blir varje gång jag hör talas om en person som tvångsutskrivs från sin substitutionsbehandling, men det är så ofattbart grymt på så många olika sätt. Det får mig att undra hur läkaren som skriver ut en patient och fråntar patientens livsnödvändiga medicin med vetenskap om att detta kan innebära döden för den här människan, egentligen kan sova om nätterna? Och hur kan ansvarig minister, Maria Larsson, låta detta fortgå och på ett omänskligt sätt bara vifta bort det faktum att dagens strikta regler som kan ändras politiskt faktiskt innebär att människor dör helt i onödan. Det kan vara någons son eller dotter. Det är så ofattbart onödigt hemskt.

Bakom siffrorna finns riktiga människor. Jag är inte på något sätt ädel för att jag väljer att umgås och lyssna till vad människorna som faktiskt berörs av besluten själva har att säga. Jag har ett genuint och äkta engagemang att faktiskt göra skillnad. Men ibland tappar jag bort mig själv i min yrkesskadade roll som politiker. Det gjorde jag idag. Är ju impulsiv av mig och när jag väl fått en idé så har jag svårt att släppa den tills jag genomfört den. Idag fick jag mig dock en rejäl tankeställare om att stanna upp och reflektera.

Jag hade tänkt på självaste internationella brukardagen kalla till manifestation för en mer human beroendevård eftersom jag var så upprörd, något konkret måste göras tänkte jag. Alltså göra lite politik av en sådan dag.

Jag tog mig sedan tid över att läsa mer om vad dagen handlade om, det är trots allt första gången jag kommer uppmärksamma den – och det fick mig faktiskt att skämmas lite. Den dagen måste få vara fri från politik även om intentionerna och budskapet är gott. Det är en dag för att minnas och hedra de som dött i sitt beroende. Av den anledningen valde jag att skjuta upp på min manifestation för att istället tända ett ljus med riktiga vänner. Det är skönt att kunna erkänna att man ibland är fel ute och ändra sig när något inte känns längre rätt. Tänk om fler skulle göra det som  läkaren som skriver ut en patient mot döden?

Det stämmer att vid den tidpunkten jag visade positivt på benzo och opioider hade min behandling inte börjat. Däremot hade kontakter med beroendekliniken inletts.

För den som är insatt vad det kan få för konsekvenser om man slutar tvärt med ovanstående preparat såsom krampanfall och att få ett sådant utan uppsikt kan i värsta fall sluta med döden eller att man tuggar sönder tungan. Därför uppmuntrade läkaren/sköterskan mig att fortsätta ta opioider och benzo (låga doser benzo) för att undvika kramper. Jag ser det därför som helt moraliskt berättigat. Om det är någon som gjort fel borde det rimligtvis vara läkaren som inte ens kunde ge underhållsdos i väntan på behandlingen.

Efter rekommendationerna fortsatte jag tills jag kom in på behandlingen för att trappa ner såväl opioiderna som benzodiasipinerna.

Beträffande att resultatet visade positivt på alprozalam (xanor) beror helt enkelt på att efter att jag blivit knivöverfallen fick jag utskrivit 200 xanor plus 100 stillnoct av en privatläkare som numera går under namnet ”benzobengt). Detta syns dock inte i apotekets receptbank (har kollat själv). Detta var också början på mitt beroende.

Jag visade även positivt på iktroivil, den enda medicinen jag inte haft recept på. En vän gav mig det vid en hög dos tramadol när jag började skaka och var nära ett krampanfall. Jag hade ingen aning om vad det var men av ren rädsla att börja krampa tog jag en tablett, vilket jag nu ångrar att jag gjorde – hade hellre krampat. Som en parentes vill jag nämna att mitt tunga missbruk inleddes i samband med att jag blev petad från mitt tidigare parti – jag hade trots allt uppoffrat hela min ungdom för partiet och byggt hela min vänskapskrets och mitt liv kring det. Det är inte förrän nu som jag börjat bygga nya kontaktnätverk med ett fungerande umgänge, även om somliga brukar – men vem är jag att döma?

Tramadolen beställde jag över Internet från engelsk sida med bifogat recept(lagligt) – ett recept som jag inte hittar och som förmodligen kommit bort vid flytten. Jag har dock svårt att tro att alla människor sparar sina recept i en fin pärm så ni som läser detta – lär av mina misstag!

Folk undrar varför jag inte drog hela den här historien från början. Svaret är enkelt. Jag vet hur slaskmedia fungerar och skulle jag dra en längre historia skulle det bli en hel del felciteringar och missvisande information.

På frågan om jag tar något idag så är svaret nej vilket framgår ganska tydligt enligt mig i de senaste interpellationsdebatterna.

Det enda jag tar är etizolam som är helt lagligt och det tar jag endast för sömn eftersom jag inte ens får insomningstabletter utskrivna med tanke på den ”missbruksstämpel” som finns i mina journaler.

Mitt privatliv har blottats inför hela svenska folket vilket är ett pris man får betala som offentlig politiker och det var aldrig min avsikt att ljuga, utan enbart undvika missuppfattningar som det så ofta blir när man uttalar sig i media. Detta är en hundraprocentig ärlig redogörelse och vad det gäller hostmedicinen som innehöll Etyl-morfin som saknade etikett så var det min men jag trodde aldrig att den skulle komma att användas som bevisbörda.

Jag har innan jag blev åtalad ämnat att ta upp frågan om avkriminalisering av narkotika i kroppen och efter den här helt absurda cirkusen är det bara en tidsfråga innan jag gör det. Det är inte konstigt att beroendevården når ut till så få när det t.o.m. är straffbart att ha narkotikaklassade medel i kroppen.

Somliga äter smärtstillande medel för fysisk smärta jag gör det för själslig. Jag är dock glad att jag klarat flera veckor utan droger och förhoppningsvis kommer det bli många fler veckor.

Jag avskyr dock den stigmatisering som råder om att när en narkoman tar ett återfall så är det lika med att man är tillbaka på ruta ett – så är det inte!

För mig personligen innebär ett återfall att man går tillbaka till samma beteendemönster och inte kan bryta det.

Tyvärr är behandlingsformerna extremt ensidiga och det man nästan uteslutande har att erbjuda är tolvstegsprogram som praktiseras inom AA/NA där gud ska hjälpa en att bli frisk. Det är lika logiskt som att skicka astma- och cancerpatienter till ett 30dagarsprogram i hopp om att de ska bli botade. Det finns bara ett ord för det: bullshit.

Jag har inte korrat texten och den kanske är något osammanhängande och innehåller några språkfel, men fuck it, ni fattar ändå..

Förbättrade villkor för klienter som omfattas av lagen om vård av missbrukare i vissa fall

I januari månad fick jag remiss till en medicinsk beroendeklinik i Varberg som enbart sysslar med nedtrappning av bensodiazipiner och opiater eftersom det är direkt skadligt att sluta tvärt och i värsta fall med döden som utgång, något men ju helst vill undvika vid 23-års ålder.

I samma veva blev jag, efter att polisen fattat misstankar om att jag var påverkad, intagen för urinprov som mycket riktigt visade positivt just på benso och opioider. Det enda som jag inte fick tilldelat på beroendekliniken var ”etyl-morfin” som återfinns i en del receptbelagda hostmediciner. Det sistnämnda läkemedlet har jag dock recept på från läkare i Stockholm.

Jag har alltså följt läkares rekommendationer och personligen överlämnat intyg till polisen. Därför är det för mig extremt märkligt att polisen ändå väljer att driva det här vidare. Det ska också poängteras att polisen jag pratade med och som höll i utredningen själv sa att det inte ska vara några problem så länge jag kunde uppvisa recept eller intyg och att man inte sysslade med ”hårklyveri”. Således har jag även gjort det som polisen sa åt mig att göra.

Därför vill jag personligen att allt det här snarast möjligt kommer upp till rättegång så kan vi precis som när jag felaktigt blev tvångsvårdad men friad av rätten, se att inget fel har begåtts.

Under dagen har både enskilda personer, men främst media, undrat om jag tar något idag. Mitt svar är nej och om det ska krävas ytterligare urinprov för att bevisa det, så är det inga problem. Som knarkare i det här landet så tillhör det ju mer eller mindre vardagen att konstant lämna urinprov och bemötas av läkare och övriga som man vore en manisk mytoman.

Till statsrådet Maria Larsson (KD)

Den 30 juni avslutade missbruksutredningen sitt arbete och den 15 oktober var slutdatumet för remissinstanserna att lämna synpunkter.

Betänkandet (SOU 2011:35) Bättre insatser vid missbruk och beroende, redogjorde flera intressanta förslag och i många avseenden välbehövliga, sett till den föråldrade och i många fall helt ovetenskapliga tillika misslyckade beroendevård vi har idag, tankar och förslag.

Utifrån dagens undermåliga beroendevård hade undertecknad sett en ökad prioritering i frågan men inte heller när regeringen inte för länge sedan planerade propositioner för det kommande året fanns tecken på att betänkandet skulle resultera i ett regeringsbeslut.

Det är med anledning av ovanstående beklämmande vad det gäller den långa tid en sådan eftersatt viktig fråga tar att utreda. Undertecknad delar den uppfattningen med flera auktoriteter på området som offentligt gått ut med farhågor om att det tyvärr inte kommer att bli mycket av ett så ambitiöst och viktigt genomarbetat arbete som betänkandet är.

Det går inte att enbart hänvisa varje gång frågan kommer upp att det är under utredning. Regeringen i allmänhet och ansvarig minister i synnerhet har ett ansvar – det är dags att ta det ansvaret.

Med anledning av ovanstående vill jag därför fråga statsrådet Maria Larsson om när vi kan förvänta oss när regeringen kommer att presentera något utifrån betänkandet.

Politisk vilde i riksdagen: Riksdagsledamöter i andra partier säger sig stödja min kritik mot den moralistiska narkotikapolitiken. Det är tämligen uppenbart att jag är långt ifrån ensam om den linje jag numera driver.

Debattartikeln som publicerats på newsmill kan i sin helhet läsas genom att klicka här